.

Det var ju ett tag sedan det lilla busfröet Annu skrev i sin blogg.
Nu har hon rymt till västkusten över helgen, miss her.
Och snaart fyller Annu 18 år!!!! Wihoo!!

 

Jag har visst glömt den här bloggen en smula. Sånt händer ibland när man bryr sig mer om livet. kanske.

men det gör ingenting. utan massa läsare får man ju göra som man vill, eller hur?


Ikväll ska jag se denna film. Den verkar så väldigt fin.

Jag ligger här på Fridus golv och uppdaterar min lille blogg, medan hon ojar sig över att det inte finns några rliga iv-valskurser.. Och det finns ju faktiskt inte så mycket kul att välja på detta år. (tillägg från fridu: I-landsproblem)

I år läser jag 200 poäng - Fotografisk bild A och Litterär gestaltning.

Nu liggerdeten frida påmin rygg. hon sniffar på mitt hår. Och ja, vi  är bara vänner...:D

flummm

....nu har jag fördrivit tiden på fotografisk bild-lektionen med facebook och genom att då och då störa emelie som jobbar på för fullt. Men jag har ju inget att gööööraaaa. tråkigt!

Jag förstår inte riktigt hur jag kunde vara så korkad att jag lät biljetterna till kent-konserten ta slut. Inte för att jag någonsin haft råd eftersom jag måste spara som en galning...men alltså. De var ju typ soundtracket of mitt liv 2009. Suck på mig själv. Jag vill vill vill ju se dem. badly

Villl haa. åh, varför, varför är jag fattiglapp?

(svar: jag är student. jag veet. blä på studiebidrag)

Sitter och skriver på en ansökan om sommarjobb till MP Games. Det är ett företag som har lotteristånd på gröna lund, och man arbetar tillsammans med massa utåtriktade människor i ens egen ålder. Jag hoppas verkligen verkligen att jag kan få jobba där. vore verkligen idealiskt. Det är genom Lise jag fått nys om det, hon jobbar ju där. Det var en hel del människor därifrån på hennes fest i lördags.

Nu håller vi tummarna alltså, och hoppas på att mitt personliga brev blir prima och gör intryck. jag villvillvill! Åtminstone få komma på intervju!

Vad fan? :( Igår tog mina mobilpengar slut. Idag tog mitt mobilbatteri slut. summan av kardemumman är att mobilen varit oanvändbar denna dag alltså. Men sen är man duktig anna och köper refill och lägger mobilen på laddning så att jag ska kunna höra av mig till min fiollärare och säga att jag måste plugga på inför äckelidrottsprovet istället för att ha lektion idag. Tror ni min mobil vill skicka iväg sms då eller? Näej, tydligen räcker inte pengar och batteri för att den lilla djävulska saken ska vara nöjd. BLÄ. min mobil är inte snäll.

Och inte idrottsprovet heller. Usch så mycket roligare jag hade kunnat ha.  Blä på det igen.

s






....sen blev det 2a bullarrr

Jag ska sprinoga iväg nu. åka till Hs där bästavän bor. Ikväll ska jag vara fin. Då är det Lises 18årsfest med coctailtema. coctail igen alltså. över hundra pers kommer också, det bli nog himlahimla kul!

Då vet ni det.

Hej. Jag är trött idag. Igår var kul. Jag kommer inte orka vara barnvakt idag. Tjoho

klockan är ju 1 och jag uppdaterar min lite bortglömda blogg. men alltså jag blir så himla fängslad av andra saker när jag sitter vid datorn. Som den här sidan tex. och de nya kontakterna man får via den. Omegle. com påminner mig om hur mycket prejudiced människor det finns. hur många "horny" idioter det finns och hur mycket fina människor det faktiskt också finns. Fint värre.

men nu äre faktiskt verkligen dags att sova.

To do denna kväll:

- Läsa ut engelskabok helt och hållet

- Lära sig franskasång

- Andra franskapapper, typ passé composé repitition etc

- Räkna matte

- Öva fiol

- städa ihop i rum

- Ge Molly mat (kaninis)

- SOVA (i tid)


YES, nu får vi se vad som uppnås. jobbar på punkt två just nu, och punkt ett ska inte ta lång tid...

stay focused!

Det var hösten år 1999. Eller sensommaren snarare, måste ha varit runt 20 augusti eller så. Det var allra första dagen i ettan. Uppropet. Alla människor jag kände igen från föregående skolår stod i en klunga utanför det gula, mindre, huset på skolgården. Förutom en mindre grupp på människor som stod en bit bort. Det var två flickor och några vuxna. Jag kände inte igen någon av dem. En av flickorna hade brunt långt hår i flätor och såg snäll ut. Jag minns att jag tänkte
"oj, dom har nog kommit fel. De ska nog börja en annan klass".

Men oj så fel jag hade. Dom, hon, hade ju kommit så fantastiskt rätt tycker jag. Ja, och så skulle de ju faktiskt visst börja i vår klass.

Först var jag säker på att flickan med mörkt hår och flätor hette My. Men der hade jag fel igen, det var ju hennes vän som hette så. Nej, den här flickan hette Frida. har alltid hetat Frida. Kommer alltid att vara Frida. Är Frida. Och så fantastiskt rätt.

Den här perioden lallade jag runt mycket, socialt. Jag hade inte en person i klassen jag umgicks med hela tiden. Men jag kan alltid se tillbaka på den (oskuldsfulla) tiden och se andra barn - framförallt de populära- bråka och stöka och vara dumma mot varandra. Men inte Frida. Hon var bara snäll och söt och ändock så omtyckt av alla. För att man blev glad av att vara med henne. Jag minns inte den allra första kontakten med de nya eleverna i klassen, men det första tydliga minnet av kontakt mellan mig och Frida var äppelhistorien. I efterhand finns det två olika versioner av äppelhistorien, men jag tänker berätta min, för att rädda mitt eget ansikte lite sådär.

Jag var alltdi hungrig som liten och är det nu  med. Jag tyckte sällan om skolmaten ochlyckades ofta glömma frukt till rasten. Det hade jag gjort en rast på hösten i ettan också, men Frida, hon hade ett äpple hon. Minns att hon alltid hade dem prydligt och bra i en plastpåse till och med. Mina äpplen blev ju alltid mosade i väskan. Jag stegade iallafall fram till Frida och frågade glatt, (och lite bedjande kanske då) om jag fick smaka på hennes äpple. Till min stora förbryllelse fick jag inte smaka. Jag fick hela hennes röda fina äpple. Minns inte ens om hon själv hunnit börja på det. Förvånad men glad tuggade jag i mig mitt nyförvärvade äpple. Sådan generositet! tänkte jag. Skulle gärna vilja säga att äppelhistorien tar slut där, med Fridas generositet. Men dessvärre fortsätter den, på grund av att jag tycktes vara en snyltare utan samvete. Jag skrockar och skakar på huvudet åt den än idag. För jag gick tillbaka till fridu många raster. och varje gång fick jag hennes äpple. Ackackack, ett sådant barn man var! Och en sån fin flicka man hade mött.

Ett annat tydligt minne är från fjärde klass. Då var man inne i en bokslukarperiod, minsann. Minns att jag inte hade någon bok att läsa nån av de där fria lektionerna då man fick gå ner till biblioteket och låna böcker eller läsa egenmedtagna böcker. Jag tog en runda i klassrummet, och drogs mot Fridas bänk. Hon tittade upp och log och tog sig tid att visa sin bok. Tvillingarna i London. Den boken leder in i en annan historia förstås men den ska inte berättas här och nu. Utan den här historien är viktig för att jag hade en känsla när jag gick därifrån. Som inte går att sätta fingret på. Men jag kan säga såhär;

Trots att vi hade haft en massa kul och varit på underbaraunderbara körlägret ihop där vi blivit tajta, innan, så representerar den här stunden en vändpunkt för mig. Just för att det var hon jag drogs till, henne jag gick till av alla andra i klassrummet. En helt vanlig läslektion. Var det Fridu jag gick till. Det representerar lite stunden det blev vi på riktigt. annat än på lekplanet. Eller iallafall ett ögonblick då jag insåg att det var Fridu. Som fanns där så fin. Inte de vänner jag så desperat följt efter på rasten, försökt hålla fast vid. Men varför skulle man göra det när det fanns bra vänner? När det fanns en alldeles fin liten Fridu.


Ja, hur avslutar man en sån här "uppsats"? Hittar inget bra sätt. så det får bli ett hjärta. Till min bästavän. och till vänskap överhuvudtaget för den delen.

<3