OTH
Jag är så tröttttt. i både kropp och själ. eller själen lät lite väl dramatiskt kanske, det är inte så negativt som det låter, jag mår inte psykiskt dåligt, utan är helt enkelt orkeslös på nå vis. Och gäspar gör jag hela tiden, ibland är det som om jag gäspar istället för att prata, en mekanism som går igång igen och igen och igen.
Btw så lånade jag ut första säsongen av One Tree Hill till Becka i onsdags, och nån dag senare fick jag ta med mig även andra säsongen. kort sagt så tror jag man kan säga att hon gillade det, hehe. Hennes lilla "besatthet" har fått mig att tänka på när jag själv var så besatt av den, i sjuan framförallt. Jag minns att den var min räddning på nått sätt, eller iaf det jag vände mig till när jag själv var något av en arg liten peyton, när jag kände mig ensam trots alla jag var omgiven av och när det kändes som ingen i världen visste vem jag var. Ibland gör det mig lite sorgsen och förundrad när jag tänker på just sjuan, hur missförstådd jag kände mig då. På ett sätt är det kanske en fas som var väldigt nyttig, för jag har ju på något sätt länge varit stabil i mig själv efter det, vågar vara mig själv, klä mig som jag vill och vågar tycka om och illa om precis vad jag vill. Men samtidigt så förstår jag inte hur jag kunde känna mig så ensam, när jag faktiskt alltid haft mina nära vänner som varit otroligt bra och pålitliga och funints där. att jag liksom inte insåg det, kanske pågrund av alla andra vänner som jag ändå kände kanske inte var lika varaktiga och nära, och som inte riktigt kände den riktiga mig? Men dumt att förbise så, känns det nu, eftersom jag hade kunnat slippa känna mig så oförstådd om jag bara insett att jag t.ex hade min Fridu där varenda dag i skolan, och Rebecka. Mina två konstanta vänner som alltid velat ha mig som jag är.
Tur att jag iallafall isåg att det enda som krävdes var att jag själv ville ha mig som jag är, och att resten löser sig. jag tänkte så mycket, men det gav ju resultat sedan också förstås.
Och jagär mycket medveten om hur bra vänner jag har och att de respekterar och förstår mig idag. Lite sådär apropå one tree hill liksom.
Btw så lånade jag ut första säsongen av One Tree Hill till Becka i onsdags, och nån dag senare fick jag ta med mig även andra säsongen. kort sagt så tror jag man kan säga att hon gillade det, hehe. Hennes lilla "besatthet" har fått mig att tänka på när jag själv var så besatt av den, i sjuan framförallt. Jag minns att den var min räddning på nått sätt, eller iaf det jag vände mig till när jag själv var något av en arg liten peyton, när jag kände mig ensam trots alla jag var omgiven av och när det kändes som ingen i världen visste vem jag var. Ibland gör det mig lite sorgsen och förundrad när jag tänker på just sjuan, hur missförstådd jag kände mig då. På ett sätt är det kanske en fas som var väldigt nyttig, för jag har ju på något sätt länge varit stabil i mig själv efter det, vågar vara mig själv, klä mig som jag vill och vågar tycka om och illa om precis vad jag vill. Men samtidigt så förstår jag inte hur jag kunde känna mig så ensam, när jag faktiskt alltid haft mina nära vänner som varit otroligt bra och pålitliga och funints där. att jag liksom inte insåg det, kanske pågrund av alla andra vänner som jag ändå kände kanske inte var lika varaktiga och nära, och som inte riktigt kände den riktiga mig? Men dumt att förbise så, känns det nu, eftersom jag hade kunnat slippa känna mig så oförstådd om jag bara insett att jag t.ex hade min Fridu där varenda dag i skolan, och Rebecka. Mina två konstanta vänner som alltid velat ha mig som jag är.
Tur att jag iallafall isåg att det enda som krävdes var att jag själv ville ha mig som jag är, och att resten löser sig. jag tänkte så mycket, men det gav ju resultat sedan också förstås.
Och jagär mycket medveten om hur bra vänner jag har och att de respekterar och förstår mig idag. Lite sådär apropå one tree hill liksom.
Kommentarer
Trackback
